Det finns en särskild längtan som bor i många av oss svenskar. Så fort solens strålar börjar värma i mars drömmer vi oss bort till djupblå hav och ljumna kvällar i Toscana eller Provence. Vi vill återskapa den där avslappnade, atmosfären på våra egna uteplatser och balkonger. Att inreda med växter är det absolut snabbaste sättet att förflytta sig till en annan plats utan att ens lämna tomten. Det handlar om att välja blommor som signalerar värme, tålighet och historia. Få växter bär på en lika stark symbolik och karaktär som de silvergrå, knotiga träd vi oftast förknippar med södra Europa. Olivträd!
Att bjuda in exotiska inslag i trädgården kräver dock att man förstår växtens ursprung. Det är inte bara en inredningsdetalj som ska matcha dynorna i utemöblerna, eller en levande organism med specifika krav. I sitt naturliga habitat växer de ofta på karga, steniga sluttningar där solen gassar och vattnet rinner undan snabbt. Det är precis dessa förhållanden vi måste försöka efterlikna för att lyckas. Ett välmående olivträd är resultatet av en försiktig kombination mellan ljus, vatten och dränering. När man väl knäckt koden belönas man med en växt som bara blir vackrare med åren, där stammen tjocknar och får den där vackra, skulpturala patinan som berättar om överlevnad och styrka.
Sol, dränering och rätt attityd
Den absolut viktigaste faktorn för att lyckas är placeringen. Dessa träd är soldyrkare. De vill ha den varmaste, ljusaste platsen du har, gärna mot en södervägg som lagrar värme under dagen och avger den under natten. Skugga och fukt är fienden. När det kommer till planteringen gör många misstaget att använda vanlig, fet blomjord. Det fungerar dåligt eftersom den håller kvar fukt för länge, vilket leder till att rötterna kvävs och ruttnar. Istället bör man satsa på en lucker blandning, gärna specifik medelhavsjord uppblandad med lecakulor eller grovt grus. Vattnet ska kunna rinna rakt igenom krukan.
Bevattningen är en annan konst. Även om ett olivträd är tåligt mot torka, betyder det inte att det ska stå snustorrt i en kruka hela sommaren. I kruka är rotsystemet begränsat och kan inte söka vatten djupt nere i marken som i naturen. Regelbunden vattning är nödvändig, men jorden måste få torka upp ordentligt mellan varven. Det är bättre att vattna rejält vid ett tillfälle och sedan låta det gå en tid, än att gå och småskvätta varje dag. Bladen är en bra indikator; börjar de rulla ihop sig eller falla av är det ofta ett tecken på att balansen i vattningen är fel, antingen för mycket eller för lite.
En växt som får kämpa lite lagom bygger karaktär. Det är i motståndet som den vackra formen växer fram.
Den stora utmaningen: Vinterförvaring
Vi kommer inte ifrån att vi lever i ett land där vintern är lång, mörk och kall. Detta är det stora eldprovet för alla medelhavsväxter. Ett olivträd klarar oftast någon enstaka frostnatt på hösten, vilket faktiskt kan vara bra för att härda växten och döda eventuell ohyra, men de svenska vintrarna är för hårda för att trädet ska överleva utomhus i kruka. Rotklumpen fryser snabbt sönder när kylan kommer från alla håll. Lösningen är en sval och ljus vintervila.
Det idealiska är ett inglasat uterum, ett orangeri eller ett växthus där temperaturen hålls frostfri, gärna mellan fem och tio grader. Det är viloperioden som är viktig. Tar man in trädet i rumstemperatur tror det att det är sommar, men bristen på ljus gör att det stressas. Resultatet blir ofta att det tappar alla sina blad. Har man inget uterum kan ett svalt garage eller förråd fungera, förutsatt att man installerar växtbelysning. Under denna period ska vattningen minskas drastiskt, men inte upphöra helt. Det handlar om att hålla livslågan brinnande på sparlåga tills ljuset återvänder i mars.
Formklippning och estetik
När våren väl kommer och trädet får flytta ut igen är det dags att se över formen. De tål ganska hård beskärning, vilket är anledningen till att de kan formas till allt från täta bollar till luftiga, spretiga kronor. Att beskära sitt olivträd handlar om att släppa in ljus i kronan och främja ny tillväxt. Man klipper bort grenar som växer inåt eller som korsar varandra. De avklippta grenarna kan med fördel bindas till kransar, då bladen torkar vackert och behåller sin silvergröna nyans länge.
Att leva med dessa träd är en process. Det är inte som att köpa en bukett tulpaner som blommar intensivt i en vecka. Det är ett långsiktigt projekt. Man lär sig känna sin växt, ser hur den reagerar på olika väderlekar och hur den långsamt förändras. Det ger en känsla av beständighet i en annars ganska flyktig värld. När man sitter där under sitt träd en varm julikväll, med en kopp kaffe eller ett glas vin, och vinden rasslar i de hårda bladen, då är det inte svårt att förstå varför vi nordbor kämpar så hårt för att hålla medelhavsdrömmen vid liv. Det är värt varenda liten ansträngning.
